Världen är kaotiskt vacker

Jag tror på det rent mänskliga. Och jag utforskar det kosmiska.

I den ordningen.

I grund och botten tror jag på människan och på det mänskliga mötet. Energierna, det heliga, det som inte låter sig mätas: allt det möter jag med nyfikenhet snarare än med visshet. Kunskap är stolt över allt den vet. Visdom är ödmjuk inför allt den inte vet. Jag försöker bo i den ödmjukheten, även om jag älskar böcker och har suktat vetgirigt efter vetenskapen i hela mitt liv.

Så här ser min karta ut, just nu. Jag litar på det jag vet. Och jag vet att jag kan ha fel.

Kroppen vet, men huvudet ljuger ibland

“Lyssna på kroppen”, säger vi. Men för mig är det inte samma sak som att lita blint på kroppen. Kroppen bär gamla mönster, omedvetna tankespår, automatiska reaktioner som smyger in och formar hur vi tolkar världen.

Allt vi känner är verkligt. Men det betyder inte att allt är sant.

När jag tar tre andetag, ett till hjärtat, ett till magen, ett till könet, får jag tillgång till något djupare än tankarna. En klarhet. En inre kompass som pekar mot det som faktiskt är. Och därifrån kan jag välja. Inte bara reagera.

Ord är magiska

Ett nej har kraft att skaka världar. Det kan få ett öppet hjärta att sluta sig, få världens färger att blekna. Och precis som nej har sin kraft har ja sin: ett ja kan färga världen i psykedeliska, oförglömliga nyanser.

När jag en tuff dag tänker “nu kraschar jag” fångar jag upp mig själv och säger istället: jag dippar. Tankar har kraft och ord är magiska. Vi kastar förtrollningar över våra egna liv, varje dag, med orden vi väljer. Sirenerna i Odysséen dödade ingen med sina händer. De sjöng bara precis det du ville höra, och du styrde självmant mot klipporna. Så kan världen fungera. Därför väljer jag mina ord som man väljer verktyg.

Förändring är en naturlag

Jag tycker om uttrycket: är det inte en naturlag så är det förhandlingsbart. Det mesta i vår värld är skapat av tankar och idéer, underförstådda överenskommelser vi valt att gå med på.

Men förändring är en naturlag. Den är inte förhandlingsbar. Allt som existerar kommer att förändras och så småningom försvinna. Min favoritskål från Hamburg gick sönder en morgon; relationen den var köpt för hade redan gjort det. Inget varar för evigt. Och kanske är det först när vi slutar hålla fast som vi möter det som faktiskt är.

Det som är förhandlingsbart är vägen genom förändringen. Där har vi makt. Mina verktyg är meditation, kommunikation och reflektion. Och människor. Ärliga, sårbara, fantastiska människor.

Shiva och Shakti, utan flum

Inom tantran talar man om Shiva och Shakti. Yin och yang, om du hellre vill. Den rotade närvaron och den vilda livskraften. Vittnet och vågen.

För mig är det inte två sorters människor utan två energier som bor i oss alla, och som längtar efter att få skifta och flöda in i varandra. Dualiteten löses upp: varje del innehåller en del av det andra. När jag och en annan människa vågar mötas där försvinner tid och rum. Jag håller, hon faller. Hon håller, jag faller. Vi skapar kärlek. Och ler.

Samtidigt skrev jag en akademisk uppsats som dekonstruerade just Shiva och Shakti ur ett intersektionellt perspektiv. Båda sakerna är sanna för mig. Jag kan hålla det heliga i ena handen och den kritiska blicken i den andra. Det är inte blodigt allvarligt; det får finnas lekfullhet i rummet.

Skuggorna hör till

Jag tror inte på att städa källaren tills den är vitmålad och steril. Det vi kallar förbjudna delar är oftast bara kidnappad livskraft: ilska som glömt att den ska skydda hjärtat, dömande som bär en längtan efter frihet. Utan mörkret finns det inget ljus, och allt det där. Men på riktigt: när jag skulle skriva ner en rädsla jag ville utplåna ur mitt liv sa kroppen nej. Det fanns ingenting jag var redo att sudda bort ur existensen. Allt har sin plats.

Fredsarbete

Och till sist det största, som låter minst: jag tror att det här är fredsarbete i praktiken.

Vi gör fred inom oss själva. Och när vi lyckas med det blir det så mycket lättare att möta världen med värme, med närvaro, med kärlek. Vi lever i en värld formad av dominansmodellen: makt över istället för makt med, vinnare och förlorare, någon måste få skulden. Jag tror på något annat: att konflikt inte är ett slagfält utan en dörröppning. Att vi läker när vi blir sedda, hållna och hörda.

Världen är kaotiskt vacker. En levande organism av drömmar, motstridiga viljor och oändliga förgreningar. Den rör sig. Och vi med den.

Alltid i förvandling. Alltid på väg.