Sparken i rumpan

Jag fick en spark i rumpan av livet.

Jag var på väg mot 40. Levde i en fast relation i tretton år som inte fungerade, och jag var för feg för att göra någonting åt saken. Som tur var var hon modig. Det här funkar inte, sa hon. Det är som att vara ihop med en vägg. Var är du?

Jag visste inte. Det var det som var problemet.

Jag hade blivit en fyrkantig, trött man. Kreativiteten var borta. Livsglädjen likaså. Vinet som skulle ta udden av vardagen blev ofta tre glas, och helgerna flöt förbi i dimma. Mitt känslospektrum var så smalt att jag levde mina dagar i glipan mellan “okej” och “sådär”. Jag kände sällan ilska. Jag kunde inte känna kärlek.

Vilket slöseri med liv. Vilket makalöst slöseri.

Innan

Jag börjar från början, för rötterna hör till.

Jag föddes i Ryssland. Som liten ritade jag serier och fantiserade ihop berättelser med slutna ögon på mormors soffa. Sen kom flytten till Sverige: norrländska byar, tysta skogar, vägar som slutade där horisonten började. Och sedan flytt efter flytt: lägenhet, hus, kollektiv, soffor, städer, samhällen. Gamla saker lämnades kvar. Gamla relationer glömdes bort. Det som kanske hade en förmåga att blomstra hann aldrig slå rot.

Jag saknar inget. Jag behöver ingen. Envisa röster som följt med mig sedan tidiga år. Framåt skulle det gå.

Jag blev mellanstadielärare och var det i tretton år. Länge var det jätteroligt. Jag mötte fantastiska ungar, fulla av liv och hjärta. Men till slut hann jag aldrig med, kände aldrig att jag kunde göra ett bra jobb. Jag var inte den lärare jag ville vara. Inte den pappa jag ville vara. Och absolut inte den människa jag visste att jag kunde vara.

Uppvaknandet

Uppbrottet var ett uppvaknande. Rivigt. Rått. Men nödvändigt.

Stockholms tantrafestival dök upp i flödet, och jag, som i grund och botten är ganska introvert och trivs bäst i trygga miljöer, skippade fredagen av ren nervositet. När jag väl dök upp klev jag rakt in i en workshop där män slog på kuddar och skrek. Okej, tänkte jag. Let’s do this.

Där förstod jag att det är möjligt att känna mer. Men att jag behövde träna.

Så jag tränade. Jag åkte till Danmark och blev återupplivad på en festival som lovade transformation. Jag gick min första Kundalini Activation och darrade, skrattade, grät. Jag började skriva små dikter på Facebook. Det var min terapi. Att stanna upp när jag äter ett körsbär. Att verkligen se mina barn, och låna deras ögon för att upptäcka livet på nytt.

Inte över en natt. Men steg för steg. Rädsla för rädsla. Kärlek för kärlek.

Vad jag jobbar med hos mig själv

Det här är ingen färdig människas text, så låt mig vara ärlig om byggarbetsplatsen.

Jag har varit en professionell people pleaser, en mr Nice Guy som spelade medgörlig och försvann från sig själv. Jag kräks lite i munnen av den bilden. Jag bär på en grundtanke om att jag inte är välkommen, en inre röst som säger: du är för mycket, du är konstig, vad ska du hit och göra? Jag försvinner ibland i grupper, i sorl, i andras skratt och blickar. Och som min kärlek en gång sa: du vill gärna vara nära andra, men vågar inte släppa dem nära dig.

Sanningen är att jag ofta känner mig som en bluff. Samtidigt som jag pratar om närvaro kan min inre apcirkus kasta skit på väggarna och skrika att jag inte har en aning om vad jag håller på med. Det är i de stunderna jag går till min sjö, fem minuter hemifrån. Den har hållit mig genom separationer och flodvågor. Den frågar inte hur det går med företaget. Den låter mig vara precis så trasig som jag är just då.

Numera går dipparna över på en dag istället för en månad. Jag ber om hjälp. Jag tar emot hjälp. Det är den verkliga skillnaden.

Vart jag är på väg

För fyra år sedan gick jag omkring och försökte manifestera ett nytt liv. Nu är jag mitt i det. Jag sa upp mig från klassrummet, skrev en masteruppsats om huruvida tantra kan motverka ofrivillig ensamhet, och startade eget, med darrande händer, öppet hjärta och en längtan att leva en historia värd att berättas.

På ett år hann det bli tjugo workshops och fyrahundra deltagare. Festivaler i tre länder. En liten lokal i Stockholm där livets sår får bli portaler till kraft.

Mitt kall, om jag ska använda det stora ordet, är att skapa platser där människor kan komma i kontakt med sig själva och med varandra. Att bygga ställningarna som gör det tryggt att vara sårbar. Vi behöver platser där det är okej att känna. Okej att leka. Okej att vara människa.

Jag är här för att skapa dem.

Frukosten

Och drömmen? Den är enklare än du tror.

Jag äter frukost så fort jag vaknar. Somliga ligger kvar i sängen och drar sig när väckarklockan ringer. Inte jag. Jag vaknar hungrig. Fötter möter golv, hjärtat möter dagen.

Det finns så mycket gott att äta här i världen.

Och jag har bara en mun.