Tantra, enligt mig

Många tänker sex när de hör ordet tantra. Det är en stor barriär att komma över, och jag förstår den. Så låt mig börja där:

Tantra, för mig, handlar om närvaro.

Tantra är inte att fly vardagen. Det är att fördjupa den. Göra den verklig. Köttig. Närvarande. Att våga känna något på riktigt, även om det börjar i gräset mot bara fötter, eller i att smeka undersidan av sin egen arm på ett möte som aldrig vill ta slut.

Ett laboratorium för relationer

Det finns förmodligen lika många definitioner av vad tantra är som det finns utövare. För mig är tantra en väg till expansion, och en tantraworkshop är ett relationellt laboratorium.

Var i världen får du sitta i tre minuter och bara mötas i blicken med en främmande människa? Det är low stakes. Ingenting blir tokigt. Vi tränar en stund, tackar varandra, och jag får känna hur det känns i mig. Sedan tränar jag med en annan person och känner hur det skiftar. Det är inte många platser i världen som erbjuder det.

Jag stod i klassrum i tretton år. Med de ögonen ser jag tantran som ett informellt klassrum. Facilitatorn är inte läraren. Facilitatorn är den som bjuder in. Läroplanen föds ur det gruppen behöver, just den kvällen.

En deltagare i min forskning sa det bäst: innan tantra var livet som att snorkla i havet. Han kunde ana att det fanns ett djup i relationer. Men det var först när tantran gav honom dykutrustningen som han kunde ta sig ner.

Samtycket är arenan

Ibland stöter jag på tanken att gränser och kommunikation dödar stämningen. Jag tror att det är precis tvärtom. Gränser är inte ett fängelse. De skapar själva arenan där vi kan vara vilda.

I tantrasammanhang tränar vi på att säga ja och att säga nej, och på att känna hur det känns i kroppen. Hur reagerar min kropp när jag tänker nej men säger ja? Ute i världen är det ju så oerhört vanligt: vi säger ja för att vi vill tillhöra gruppen, för att vi vill verka duktiga, för att vi inte vågar verka tråkiga. Men ett ja som sägs för att man inte vågar säga nej är en lögn. Och det finns inget värre för intimitet än lögner.

Det vackraste jag vet är svaret på ett nej: tack för att du tar hand om dig. Det är inte ett nej till mig. Det är ett ja till dig.

Jag har använt det som chef också. När en medarbetare vågade säga nej till mig första gången sa jag: tack, det här gör mig trygg. För nu vet jag att dina ja är ja. Det finns så mycket av tantran att ta med ut i livet, till mötet med kassörskan på ICA, med chefen, med din partner.

Vad den inte är

Min praktik vilar i nykter kontakt. Ingen flum, bara närvaro, kropp och möte. Rummen jag håller är traumainformerade, och allt som föreslås är frivilligt. Du äger din upplevelse.

Tantra är heller inte ännu en produkt i självhjälpsindustrins hyllor. Jag har själv bott i självutvecklingsträsket: dragit kort, kört tacksamhetslistor, shoppat kurser och hoppats att nästa grej skulle rädda mig. Du kan inte använda någon annans karta för att hitta dig själv. Mitt oombedda bidrag till träsket är fortfarande: slow the fuck down. Andas. Lyssna. Känn. Vad händer i din kropp?

Och en sak till, för ärlighetens skull: det finns risker. Workshops som hålls utan tillräcklig trygghet. Rum där gränser suddas ut. Jag blundar inte för det. Det är därför tryggheten alltid kommer först i mina rum, och därför jag skrev en hel masteruppsats om vad som faktiskt krävs: byggnadsställningar för sårbarhet.

Varför jag stannar

Jag kom till tantran för att jag hade tappat förmågan att känna. Det som fick mig att stanna var något annat: att alla mina delar, hela jag, fick vara med. Den hållande. Den lekfulla. Den djupa. Den nyfikna. Skuggan och ljuset, med samma nyfikna närvaro.

Vi lever i en tid av görande. Tantran är för mig en träning i varande. Lite mindre “vad ska jag göra nu?” och lite mer “hur känns min kropp just nu?”

Det räcker att vi sitter och tittar på varandra och andas.

Det är tantra, enligt mig.