Jag behöver dig

Jag är något av en eremit.

Jag trivs när jag får pyssla för mig själv. En kopp kaffe, långsamma andetag, lite musik från kökshögtalaren. Jag låter timmarna passera njutningsfullt. Jag saknar inget. Jag behöver ingen. Envisa röster som följt med mig sedan tidiga år, genom alla flyttar, alla uppbrott, allt som aldrig hann slå rot.

Det har länge varit min stolthet. Ensam är stark. Mindre sårbart så.

Det var också en lögn som höll på att kosta mig livet i färg.

Siffrorna

Låt oss börja i det mätbara, för jag är trots allt en nörd.

Ensamhet är lika farligt som att röka femton cigaretter om dagen, farligare än fetma och fysisk inaktivitet. Var femte person i Sverige känner sig ensam, ofta eller ibland. En av tre unga män har ingen att dela sina innersta tankar med. Jag ägnade min masteruppsats åt det här, och det som fastnade var inte siffrorna utan mekanismen: den som är kroniskt ensam börjar tolka signaler från andra som negativa, drar sig undan lite till, och loopen sluter sig.

Sverige har numera en nationell strategi mot ensamheten. Fler mötesplatser, står det. Gott så. Men forskningen är tydlig: det är inte kvantiteten möten som hjälper. Det är kvaliteten. Och då räcker det inte med fysiska rum. Vi behöver en grundläggande förändring i hur vi relaterar till oss själva och varandra.

Vi kan träffas hur ofta som helst och ändå lämna varandra ensamma.

Vändningen

För mig vände det när jag gick sönder.

Jag hade återigen försökt ge från en tom kopp. Koppen gick sönder, och skärvorna rev inte bara mig. Det gamla receptet hade varit att sluta mig, spänna mig, gömma mig under en filt i en månad.

Den här gången bad jag om hjälp.

Jag pratade med en vän. Jag tog emot en session där jag fick gråta och skrika. Jag sträckte ut handen till min syster. Och jag blev så väl mottagen att jag var tvungen att tänka om i grunden. Jag har nog aldrig riktigt värderat community. Men vi är inte gjorda för att vandra ensamma.

Folk brukar säga att jag är modig som gör det jag gör. Men jag var modig när jag åkte ensam till Hultsfred och var olycklig i ett blött tält. Mitt mod har ofta lett mig till ensamma vägar, och de slutade ofta i sorg. Nej, det är inte mod som har fört mig hit. Det är ni. Människor som tror på mig. Människor som ser delar av mig som jag inte anar.

Kunskap kan byggas i ensamhet. Men visdom kräver relationer, möten och närvaro för att växa.

Att behöva är inte att brista

Här är det viktiga, och det tål att sägas långsamt:

Att behöva någon är inte samma sak som att använda någon som plåster. Inget plåster i världen kan läka ett sår som blöder inifrån. Att söka “den rätte” för att slippa möta sitt eget mörker är ett recept på katastrof. Vägen är överflöd: att inse att du redan är hel, och därifrån välja att behöva.

I somras var jag med och skapade en midsommarretreat, och temat vi modigt omfamnade var just detta: Jag behöver dig. Att se mig. Att höra mig. Att hålla mig. Med ett öppet hjärta.

Fyrtio människor övade på den meningen i fyra dagar. Jag har sällan sett något vackrare.

Hudhungern

Och så det mest konkreta av allt: vi har en hudhunger i Sverige. Människor får för lite beröring, punkt.

Boten är enklare än vi tror, men den kräver att vi släpper några föreställningar. Att en kramhög i tjugo minuter inte behöver betyda någonting mer än värme. Att en hand på en axel kan vara just en hand. I min värld skriver vänner till varandra: jag behöver lite beröring, kan vi ses en timme på torsdag? Och så ses man, och ger varandra det, och går hem.

För femton år sedan visste jag inte ens hur länge man fick krama en vän utan att det blev konstigt. Idag är det en naturlig del av mitt liv.

Frågan

Så jag slutar där jag numera börjar.

Jag behöver dig. För att förstå mig själv. För att bli triggad och hållen i kärlek. För att livet ska smaka.

Kan du tillåta dig att behöva mig?